Äntligen semester!
Förhoppningsvis kommer vi kunna uppdatera bloggen då och då under resans gång via MMS. Vi får se om det funkar!
Nedan följer några bilder från juni och juli.
Vi ses!
Kirsten och Jessi på Slandökalv
En vik intill Svartsjö slott där brorsan och A-K senare gifte sig
Jessica på södra Gotland under midsommarhelgen
Sjösättning
Då var det dax igen!
Sjösättning den 2 maj.
Det kunde ha varit värre...
Rapport med bilder från sommaren kommer!! ;)
Tall Ships Race
Vi tittade på fartygen när de under mäktiga former avseglade Stockholm på sin färd mot Revengegrundet utanför Sandhamn där tävlingens sista etapp går av stapeln på tisdag. Skonaren S/F Constantia som jag haft nöje att gasta ombord på ligger i skrivande stund på en 7:e plats som bästa svenska båt. Tyvärr lyckades jag inte få någon bra bild på Solna-skutan. Den svaga vinden, kombinerad med virrvarret av skutor, skärgårdsbåtar och fritidsbåtar, gjorde att många tyvärr inte vågade hissa segel förrän de passerat Fjäderholmarna.
Rapport från vår Skärgårdssegling dröjer ytterligare en vecka då vi åker till Gotland imorgon.
Halvtidsrapport
Här är ett par bilder från vår resa:
Den mystiska Mariaön
Vid inloppet till Rastaholms varv på Ekerö ligger två små och nästan sammanvuxna öar en bit ut från land. Om man kommer nära går det att mellan träden skymta en byggnad med ett högt torn på den ena av öarna. Kommer man landvägen slås man av perspektiven ut mot Björkfjärden. I sydväst ligger öarna Pingst och Midsommar, Björkön, Adelsön, Kurön, i sundet strax österut mynnar farleden genom Bockholmssundet. Gång på gång har jag frågat mig vad det egentligen är för ett spökhus som gömmer sig på vad sjökortet kallar för Mariaön. Efter lite efterforskningar kan jag nu berätta historien om Marie Klinckowström.
Under slutet av 1800-talet bodde makarna Marie och Rudolf Klinckowström ute på Stavsunda Slott på Ekerö. Marie, som ursprungligen hette Labensky och var av polsk adlig ätt, var hovdam hos den ryska kejsarinnan när hon träffade Rudolf, en militär, friherre och politiker. De gifte sig 1863. Rudolf ska ha haft lite storhetsvansinne och "felaktigt" titulerat sig som baron. Parets förmögenhet kom nästan uteslutande från Maries håll. Herr och Fru Klinckowström lät bygga ett kapell på Mariaön, som tillhörde godsets ägor, där var det tänkt att paret gemensamt skulle vila. Men i hemlighet konverterade Marie till den katolska kyrkan 1877, sin faders tro, och lät utan sin makes vetskap inreda kapellet på Mariaön enligt katolicismens seder. När sanningen uppdagades skaffade sig maken istället en gravplats vid Ekerö kyrka, men man förblev ett äkta par fram till Rudolfs död år 1902. Kanske för att Marie och hennes släkt svarade för den riktiga förmögenheten? Efter makens död lät hon hur som helst bygga Marielund, dit hon flyttade med sin mor, och som idag drivs som religiös kursgård och meditationscentrum. Marie själv dog 1907 efter en tids sjukdom och är den enda som är begravd på Mariaön. Kapellet är nu helt öde men jesuiterna håller om möjligt en årlig requiemmässa på hennes dödsdag den 6 oktober och då klämtar klockorna ut över vattnet. Tidigare fanns här dyrbara religiösa föremål som nu, undantaget en staty, är bortplockade. Vid sin död testamenterade Marie hela sin förmögenhet och alla sina ägor till den katolska kyrkan i Sverige.
Jag återkommer med foto vid senare tillfälle.
Rysk ubåt funnen sänkt
Inför Gotland Runt
På söndag är det dags för Gotland Runt, eller Eurocard Gotland Runt som det nu heter, som passar på att fira 70-årsjubileum. Mycket har hänt sedan den första starten 1937, då i Visby hamn. Ett 30-tal utländska fartyg från främst Tyskland och Polen, men också USA, hade anmält sig till kappseglingen som alltså utgick från Visby hamn, ner till Norra Ölands grund, rundade Hoburgen och gick motsols och rundade Gotska Sandön före målgången i Visby. Ytterligare en tävling hann arrangeras två år senare innan Andra Världskriget bröt ut vilket medförde ett påtvingat uppehåll fram till 1950 då tävlingen återupptogs igen med Visby som start och mål även om banorna varierade. Sedan 1963 då man inledde en omfattande ombyggnad av Visby hamn går starten traditionsenligt i Sandhamn i Stockholms ytterskärgård.
När den första tävlingen avgjordes för 70 år sedan deltog endast en gotländsk båt. Med den minsta båten, döpt till Mosca, kom Cementa-chefen Arendt de Jounge från Slite sist i mål - men vann ändå! Mitt i natten, drygt 13 timmar efter den första båten, gled "Aje" in i Visby hamn och efter en viss förvirring och ett antal omräkningar av tävlingskommittén deklarerade man Mosca som segrare av Gotland Runt. Anledningen var att dåtidens mätningstal - det system som används för att olika båtar ska kunna tävla mot varandra - inte var riktigt så funktionsdugligt som nutidens. Enligt uppgift var inte alla deltagarna helt nöjda med utfallet, särskilt inte de långväga deltagarna, som bland annat bestod av två fartyg från Hitlers "kriegsmarine" med vajande hakkors-flaggor i riggen.
Gotland Runt är idag Sveriges överlägset största kappseglingstävling och drivs av KSSS (Kungliga Svenska Segel Sällskapet). Anmärkningsvärt är att sedan starten, och trots oerhört tuffa förhållanden vissa år, har endast ett enda dödsfall inträffat. Banrekordet innehas av 60-fotstrimaranen Academy som 2004 genomförde tävlingen med en snittfart på 13,56 knop! Förra året deltog 213 båtar från nio länder i Gotland Runt - en siffra som sannolikt slås i år. Nytt för helgens kappsegling är nämligen en ny "folkklass" som betyder att familjebåtar och glada amatörer kan vara med.
Start i Sandhamn kl 12 på söndag.
Låt dig inspireras
Klicka här!
Atlanta har förlist
"Vi lämnade Dover mitt på dagen efter att först ha tankat upp båten fullt då dieseln var billig. Vi hade kommit ut mellan 50-60 sjömil utanför Engelska kanalen på väg mot Kiel-kanalen. Mattias hade vakten och jag, Smulan, försökte sova. Vi gjorde bra fart genom vattnet (mellan 8-9 knop), då det small till ordentligt. Av den kraftiga smällen att döma, förstod vi att vi gått på något och att Atlanta sannolikt tagit skada. Klockan var runt 23 och det var rätt mörkt ute (regnmoln) och därför var det omöjligt att se vad det var vi kolliderade med. Mattias som hade vakten var dock 100% säker på att vi inte kört på någon båt utan att det måste ha varit något som flöt lågt i vattnet. Smällen var så kraftig att hela båten skakade till. Vi kunde/kan bara spekulera, men min gissning är att det var en flytande container i vattenytan eller något liknande.
Vi beslutade oss för att ta ner seglen och gå tillbaka för att se vad vi kört på så jag gick upp på däck och började ta ner dem medan Mattias startade motorn. När jag sedan gick ner i båten för att klä mig lite varmare (hade bara nattkläderna på mig) så upptäckte jag att länspumpen gick konstant. Vi lyfte på durken till kölsvinet och då upptäckte vi att vi tagit in mycket vatten oroväckande snabbt. Vi insåg ganska snart att Atlanta kanske skulle komma att sjunka om vi inte kunde lokalisera läckan och täta denna. Vi sökte med ficklampor efter läckaget men konstaterade snart att skadan måste vara midskepps under tankarna och under den invändiga vattenlinjen vilket innebar att vi inte hade en chans att komma åt den. Mattias stängde av motorns kylvattenintag, skar av vattenslangen och tryckte ner den i slagvattnet för att hjälpa länspumpen att evakuera, men det hjälpte föga.
Vi var tvungna att inse faktum och Mattias ropade ut flera nödanrop/meddelande (MAY-DAY) och fick till slut respons från Coast Guard i Dover. Under tiden de kommunicerade började jag att snabbt plocka ihop viktiga handlingar; smycken, två av tre laptops m.m. Dover Coast Guard dirigerade ut flera fartyg som gick i farleden intill oss, till vår rapporterade position. Mattias skyndade upp och sköt upp en nödraket och kastade därefter i vår livflottecontainer som blåste upp sig perfekt (tack Viking för detta). Ett tyskt fartyg med polsk besättning var hos oss ca 20 minuter efter att nödanropet gjordes. Vi lyckades hoppa ner i livflotten båda två och sedan efter mycket kämpande dra oss in mot en repstege på fartygets styrbordssida där vi lyckades klättra ombord utan att hamna i det kalla vattnet. Nästan alla våra viktiga tillhörigheter som vi plockat ihop tvingades vi lämna kvar i livflotten då klättringen var för svår.
Senare blev vi upphämtade av Royal Air Force och vi flögs med helikopter tillbaka till deras bas i England. Allt kändes så overkligt och omtumlande. Vad händer nu? Natten och förmiddagen tillbringade vi sedan oskadda på en polisstation i basens närhet. Flera av våra viktiga värdehandlingar blev trots allt kvar i livbåten.
Vi blev väl omhändertagna av alla vi mötte och poliserna på den station vi hamnade på, var helt underbara. De samlade ihop pengar och tog oss till ett köpcentrum för att vi skulle kunna köpa lite kläder. Vi ägde då endast de kläder vi hade på oss. Butiken de tog oss till skänkte oss de hygienartiklar vi behövde.
Till råga på allt så var det Mattias födelsedag måndagen den 25 juni. Han uppvaktades av de otroligt snälla poliserna med sång, chokladtårta med brinnande ljus och gratulationskort. De hjälpte oss sedan med transport till den svenska ambassaden i London. Vi behövde tillfälliga pass och praktisk hjälp för att vi skulle kunna ta oss hem. Vi hade inte en krona på fickan och inte en möjlighet att komma åt de pengar vi har på våra respektive konton.
Vi flögs hem och landade på Arlanda efter midnatt och togs emot av mina föräldrar och en av Mattias kolleger med sina 2 döttrar (djungeltelegrafen hade gått, sa han). Vi mår under omständigheterna bra och har en hel del oväntade saker att ta tag i, för att kunna leva ett drägligt liv så snart som möjligt igen."
Låt det regna!
Under en midsommarhelg utan segling - fråga inte varför! - lyckades vi äntligen få upp vårt sittbrunnskapell. Men det var inte utan att det krävdes fyra man (okej då, personer...), inte så få svordomar och ett inte alltför blygt antal minutrar i anspråk. Då sittbrunnen på en Maxi 77 är rätt stor så får man verkligen ett rum till ombord, och fönstret i aktern och den ljusgrå färgen gör att det känns ljust och fräscht. Än en gång riktar vi ett tack till farsan och Benny för hjälpen.
Bilderna nedan är tagna med min nya Canon IXUS 7,1 som jag fick i födelsedagspresent av familjen.
Jag säger bara; låt det regna!
Ny båttrend enligt Aftonbladet
På lördag...
...anländer ostindiefararen Götheborg till Sverige efter en ett år och åtta månader lång expedition till Kina. Fartyget kommer att mötas upp av hundratals båtar utanför Göteborgs södra inlopp och eskorteras till sin kajplats mitt emot Dramaten. Under resan till Shanghai tog Götheborg den ursprungliga handelsrutten via Cadiz i Spanien, Recife i Brasilien, Kapstaden och Port Elizabeth i Sydafrika, Fremantle i Australien och Jakarta (då vid namn Batavia) i Indonesien. Men på hemvägen fuskade man och tog vägen genom Suezkanalen (som var färdig först år 1869) och gjorde ett bejublat stopp i London på väg hem till Göteborg.
Originalfartyget Götheborg förliste i september 1745 utanför Nya Elfsborg fästning vid inloppet till Göteborg efter sin tredje Kina-resa och var då fullastad med te, kryddor, siden och porslin. Besättningen räddades - efter 30 månader till sjöss! - men lasten gick förlorad. Fram till 1984 låg resterna av fartyget i princip orört på botten, men därefter tog utförliga utgrävningar vid. Första steget i att bygga en kopia av originalfartyget togs 1995 och åtta år senare, den 6 juni 2003, sjösattes Ostindiefararen Götheborg. En dröm hade blivit till verklighet och fartyget är sannolikt den mest utförligt byggda kopian som existerar på världshaven idag (trots den väl dolda Volvo Penta-motorn under vattenlinjen).
På lördag återvänder också en annan världsomseglare till svenska farvatten. Den 10 meter långa segelbåten Wild Rose lägger till i Lagunen i Malmö efter ett och ett halvt års äventyr då man tagit sig genom Biscayas stormar och den stekande solen i Brasilien till Antarktiskt där man bokstavligen seglade bland sälar, övergivna valfångststationer och isberg i kylan. På Johans, 29 år, och Kristians, 23 år, hemsida har man genom resedagboken och via många fantastiska bilder kunnat följa deras seglats som stundtals varit mer än hälsosamt spännande och omfattat rån och misshandel i Brasilien, motorhaveri, svält, grundstötning och sönderblåsta segel. Men nu är grabbarna snart tillbaka och även om inte välkomstkommittén blir lika stor som i Göteborg är dom värda all uppmärksamhet!
Grillat är godast
Vi köpte en liten tysk gasgrill på Plantagen. Det var för några veckor sedan. Med fick vi en gastub. Dock fick vi inte grillen att fungera när vi var ute med båten. Väl tillbaka på Plantagen visade det sig att dom sålt oss fel gastub. Den rätta gastuben hade dom inte i sitt sortiment. Men den olyckliga säljaren lovade oss att den skulle finnas på alla bensinmackarna. Statoil. OK/Q8. Shell. Ingen mack hade gastub CV270. Varken idag, förrgår eller imorgon. Tillslut hittade vi en stackars bortglömd tub längst in i ett skåp - på Bauhaus! Så idag premiärgrillade vi på balkongen. Falukorv. Och det blev riktigt bra trots ovan intermezzo. Grillat är godast. Så är det ju.
Sen ankomst
Städdag... förlåt jag menar arbetsdag, på båtklubben i lördags. Uppställning klockan 9 på morgonen. Sen ankomst innebar att vi betongbarn skickades längst ut på udden för att rensa ogräs. Men vi hade i alla fall tur med vädret. Efter lättare förtäring med de andra 130 medlemmarna oljade vi sittbrunnsdurken och lapade sol innan vi begav oss hemåt utan att ha kastat loss. Märkligt.
Briggen Blue Bird Av Hull
Det var Blue Bird av Hull
Det var Blue Bird en brigg
Som med sviktade stumpar stod på
Över soten i snöstorm med nerisad rigg
Själva julafton sjuttiotvå
-"Surra svensken till rors, han kan dreja en spak."
Ropa skepparn
-"Allright boys, lös av!"
Och Karl Stranne från Smögen
Blev surrad till rors
På Blue Bird som var dömd att bli vrak
Han fick Hållö-fyrs blänk
Fast av snöglopp och stänk
Han stod halvblind
Han fick den i lov
Och i lä där låg Smögen
Hans hem där hans mor
Just fått brevet från Middelsborough
-"Nå vad säger du Karl?"
-"Går hon klar?"
-"Nej, kapten!"
-"Vi får blossa för här är det slut."
-"Vi har Hållö om sytrbord och brott strax i lä."
-"Ut med ankarna båtarna ut."
Men hon red inte upp
Och hon fick ett par brott
Som tog båten dom hade gjort klart
-"Jag tror nog" sa Karl Stranne "Att far min gått ut."
-"Emot oss, jag litar på far!"
-"Båt i lä!"
-"Båt i lä!"
-"Det är far, det är vi!"
-"Det är far min från Smögen. Hallå!"
-"Båt i lä!" sjöng han ut
-"Dom är här jumpa i, alle man vi blir bärgade då."
Det var Stranne den äldre
En viking en örn
Tog sitt renade brännvin
Ur vinskåpets hörn
Till att bjuda dom skeppsbrutna på
-"Hur var namnet på skutan?"
Han sporde och slog
Nio supar i spetsiga glas
-"Briggen Blue bird."
Det tionde glaset han tog
Och han slog det mot golvet i kras
-"Sa ni Blue Bird kapten? Briggen Blue Bird av Hull?"
-"Gud i himlen var är då min son?"
-"Var är pojken kapten för vår frälsares skull?"
Det blev dödstyst
Gubben Stranne
Tog sakta sydvästen utav
-"Spara modern kapten, denna kväll."
-"Nämn ej namnet på briggen som har gått i kvav."
-"Nämn ej Blue Bird av Hull är ni snäll."
Och kaptenen steg opp
Han var grå han var tärd
Stormen tjöt knappt man hörde hans ord
När han sa med självande röst till sin värd
-"Karl stod surrad och glömdes ombord."
I en intervju har Evert Taube låtit antyda att dikten och balladen bygger på en sann historia - något som undersökningar i efterhand ifrågasatt. Under november 1872 rådde svåra novemberstormar och många fartyg hamnade i sjönöd i området, men på självaste julafton samma år - det datum som dikten hänvisar till - rådde lugnt väder enligt fyrvaktarens bevarade noteringar. Dock fanns det under den här tidsperioden ett engelskt-amerikanskt fartyg som hette Blue Bird och gick i trafik i området. Under en resa mellan Riga och Boston i augusti 1871, alltså ett år tidigare, förliste faktiskt fartyget vid Tryggö (ej Hållö som i dikten). En notering i Generaltullstyrelsens arkiv berättar att besättningen, liksom lasten vilken bestod av hampa, räddades och att fartyget kunde fortsätta sin resa efter reparation i hamn. Hur som helst är det en rätt omskakande ballad som jag personligen tycker att Joakim Thåström framför allra bäst.
Här kan du läsa mer om förlisningarna utanför Bohuslän 1971.
Avslutningsvis ett passande citat av Evert Taube själv:
"En dikt ska vara sannolik, men riktigt sann vill den liksom inte riktigt själv gå med på att vara."Cutty Sark i brand
Under morgontimmarna måndagen den 21 maj eldhärjades museefartyget Cutty Sark i sin torrdocka i Greenwich i sydöstra London. Skadorna beskrivs i brittisk media som omfattande. Fartyget som är en så kallad "tea-clipper" sjösattes i Skottland för 138 år sedan och fraktade ursprungligen the från Ostasien till England. Ångfartygen som kunde gå genom den nyss öppnade Suezkanalen gjorde dock det 85 meter långa fartyget snabbt överflödigt varpå hon istället gick över till att frakta ull från Australien. År 1885 slog hon rekord när hon klarade resan till England runt Kap Horn på 72 dagar. Under sin storhetstid förde hon nästan 3000 kvadratmeter segel - motsvarande 11 tennisplaner. Cutty Sark har sedan 1965 varit museum i Greenwich och var fram till branden ett av Londons om inte mest omtyckta i alla fall vackraste landmärken.
"This is the German Coastguard. What are you thinking about?"
Jag noterar följande ur Sjöfartverkets 70 sidor tjocka rapport från 2006:
Under 2006 tvingades Sjöräddningen till 992 insatser, varav 631 till fritidsbåtar (vilka i rapporten inkluderar även kanoter, ekor och segelbrädor...). Över 52% av alla insatser skedde under perioden juni-augusti. Vanligaste orsaken var grundstötning (150), följt av maskin/propellerhaveri (120) och sjuktransport från fartyg (109). Men i statistiken finns även allvarliga händelser så som brand (16), man över bord (18), kollision (9) och förlisning (7). Under posterna annan orsak, okänt och falskt/ oavsiktligt gömmer sig bland annat fall där man inte rapporterat om försening, eller där drivande båt/föremål observerats liksom nödraket/ljussken samt incidenter med berusade människor och 12 fall av brohopp (varav man i 5 fall lyckades förhindra att personen hoppade). Insatserna var inte fler under 2006 än föregående år, men däremot stod fritidsbåtarna för en större andel. Under året omkom totalt 29 personer. De vanligaste dödsorsakerna var olyckor med fritidsbåtar och isolyckor. Fortfarande saknas 5 personer.
Så var det dags igen!
Nu ligger hon där och skvalpar igen. Den 2 maj sjösatte vi Lady Stardust ute på Rastaholm med hjälp av Stene & Co. Efter några helger fyllda av bottenskrapning, tröstlös blötslipning, svordomar och epoxi för att inte tala om bottenmålning, sandpappring (slå upp det ordet om du kan!), polerande, oljning och sånt där som tydligen blir årligt återkommande vårpyssel framöver så ligger hon äntligen där och glänser. Till och med däcket ser riktigt anständigt ut nu. Och så har hon ett officiellt namn, plastladyn. Som om det inte räcker har hon förärats med ny sprayhood, bomkapell och ett sittbrunnskapell. Låt det regna säger jag bara! Skulle vi mot all förmodan få ordning på Wallas-värmaren så känns det nästan för lyxigt. Första riktiga seglingen blir till Kristi Himmelfärd.
Lite blandade bilder från vinter/vår och sjösättningen:
