Välkommen till Lady Stardust's blogg

Sommarens segelsemester blev en blöt och stundtals riktigt kall upplevelse. Vi lyckades sannolikt pricka in sommarens sämsta veckor i början/mitten av augusti vilket innebar att vi faktiskt kastade in handduken ett par dagar i förväg.

Sommarens rutt gick enligt följande:

Rastaholm - Norrviken - Arkholmen - Trosa - Landsort - Ängsholmen (Rånö) - Mörtö/Bunsö - Säck - Sandhamn - Napoleonviken - Rastaholm

Söndagen den 3 augusti kastade vi loss. Ett par timmar försenade - beroende på att vår vän Richard Palm fick motorbekymmer - lämnade vi Rastaholm på Ekerö med siktet inställt på att slussa ut genom Södertälje. I takt med att vi närmade oss slussen öppnade himlen sig för första gången den här resan. Ett naturfenomen vi snabbt kom att vänja oss vid, tyvärr. I väntan på att slussportarna skulle öppnas fick Palmens trogna livskamrat, tollaren Leo, ett högst oväntat dopp i plurret då han inte förutsåg husses gir med rorkulten. Men lika lycklig var han för det. Den ganska dystra passagen genom Södertälje kanal under broar och längs med diverse industrihamnar blev än mer dyster under en mörk himmel. Vid Norrviken, strax väster om Hallsfjärden, hittade vi en trevlig naturhamn nedanför resterna av en gammal fornborg. Då hade vi gått 14 distans för motor. I ett optimistiskt ögonblick bestämde sig undertecknad för att tända grillen - och givetvis tog det inte ens två minuter innan regnet började vräka ned igen. En inställd spelning är också en spelning sa Ulf Lundell en gång i tiden och det samma får gälla med grillspettet. Under kvällen åskade och blixtrade det rejält och vi prisade grannens RJ85:a som har en ett par meter högre mast.

  

Måndagen gick i regnets tecken (liksom de flesta dagar denna semester!). Vi lunchade i Grimstaviken och noterade faktiskt ett litet band giftalger vid ytan och sedan, ja tro det eller ej, så öppnade sig himlen på nytt. När vi kastade in handduken för dagen var seglen kraftigt revade och sikten bara ett par hundra meter i hällregnet. Vi la till vid Arkholmen öster om Stenskärs fyr där vi blev kvar även under tisdagen. Under det här dygnet fick många platser i södra och mellersta Sverige över 50 mm regn och SMHI utfärdade kulingvarning för hela skärgården.

     

På onsdagen skildes vi åt då Palmen skulle iväg mot Dalarö för att möta upp en kompis medan vi seglade den korta sträckan (8 distans) söderut till Trosa. Genom ett par kontakter kunde vi nyttja Trosa Tryckeris hamnplats och sparade således in ett par dagars hamnavgift. Dessa pengar och lite till spenderade vi istället på en värmare som inhandlades under en dagsutflykt till den exotiska metropolen Nyköping.

Trosa är en av Sveriges äldsta städer med anor från 1300-talet. Dock brändes staden, liksom större delen av skärgården, helt av ryssarna 1719. Trosa är uppbyggt runt mynningen av Trosaån och är onekligen väldigt charmig med sina många tätt byggda trähus med en rejäl portion snickarglädje bakom. Staden är väldigt sommarbetonad och redan i tidigare augusti kändes det lite off-season trots en välfylld småbåtshamn. Men varför Trosa ibland kallas för "Världens ände" förblir okänt. Jag noterar dock att Trosa med sina 4,500 invånare klassas som en av Sveriges mest välmående orter då hela 16% uppges tjäna över 1 miljon kronor per år. Under vår vistelse i Trosa kom Herr och Fru Lundgren på en dagsutflykt och åt strömming med potatismos på Bomans Hotell.

     

Mot alla odds så hade vi uppehåll och mestadels sol när vi på lördagen seglade till Landsort. Detta kom att bli vår egentliga enda segling i det yttre havsbandet. Egentligen är det korrekta namnet på ön som markerar Stockholms skärgårds södra spets Öja. Här fanns Sveriges äldsta lotsstation med anor från 1500-talet då Gustav Vasa krävde att ön skulle besättas med lotsar att "styra kronans skepp". Idag är lotstornet övergivet men tre lotsbåtar finns kvar. På ön bor idag ett 20-tal bofasta. Den karakteristiska fyren är byggd runt 1690 på samma plats som sin föregångare från 1644 vilken anses vara Sveriges äldsta fyr. Väggarna är så tjocka att ryssarna inte lyckades förstöra den under sina härjningar i skärgården. Här utanför ligger Östersjöns största uppmätta djup på 459 meter vilket har använts för att dumpa gammal ammunition liksom gamla fartyg. En mängd fartyg vilar på havets botten i detta område även om det ska sägas att det sista stora fartyget som förliste här var gott och väl 1946 (den sovjetiska lastbåten Oleg Koshevoi). Tyvärr ligger gästhamnen på Landsort, kallad Norrhamnen, på andra sidan ön sett från det lilla lotssamhället, utkiken och fyren och det är drygt fyra kilometer att gå dit enkel väg. Men en promenad har man ju aldrig dött av.

     

Nästa dag hade vi en underbar plattläns till Ängsholmens naturhamn på norra Rånö där vi spenderade kvällen ensamma med våra förtrogna vänner regnet och vinden.

På måndagen fortsatte vi norrut till Mörtö-Bunsö och en ny naturhamn som ligger vid Ornö och Kymmendö. Här stannade vi i två dagar och hade stundtals riktigt fint väder även om den kalla vinden aldrig lät oss vara helt i fred. Efter första natten var vi dock tvungna att byta plats då Plastladyn fick mindervärdeskomplex; inklämd mellan en Bavaria 40 Vision och en Elan 434 Impression.

 

På andra sidan ön finns en jaktstuga byggd uppe på en bergstopp som syns på långväga håll. Den kallades förr "ryssvillan" och ägdes av en socialistisk advokat vid namn Wilhelm Hedberg, med vida ryska handelskontakter, men som också påstås ha hjälpt Lenin att ta sig från Schweiz till St Petersburg via Stockholms skärgård. I advokatens bekantskapskrets fanns bland annat förre statsministern Hjalmar Branting och bokförläggaren Tor Bonnier som ofta besökte jaktstugan.

En gammal favorit i form av lagunen Krokholmsviken vid Säck väster om Möja blev onsdagens mål. Vid det här laget var vi i princip auktoriserade medvindseglare. Vi i det närmsta flög fram över Nämndöfjärden och Kanholmsfjärden i den hårda vinden. Vi gjorde också ett halvhjärtat försök att angöra skärgårdens största hamn, Bullandö Marina, för att bunkra men vinden låg rakt på och vår lilla utombordare uttryckligen bönade och bad oss att få slippa undan. Vi blev kvar på Säck även under torsdagen då kulingvarning ånyo var utfärdad och vårt läge i lä av de höga klipporna gav oss ett alldeles ypperligt skydd.

 

Nästa dag var siktet inställt på Sandhamn där vi skulle möta upp ett gäng engelska vänner på besök i Sverige. Vi anlände Sandön vid 14-tiden efter att ha kryssat över Kanholmsfjärden. Framåt middagstid blev det öl i sittbrunnen och det kan tilläggas att våra engelska vänner då redan var i fin form efter att ha legat vid poolen och sörplat vin halva dagen. Och själv blir man ju lycklig bara av att få sin gamla Maxi 77 benämnd som "yacht". Trevliga människor dessa engelsmän! Oavsiktligt råkade vi även skjuta iväg en champagnekork på en tysk båt i hamnen varpå någon givetvis inte kunde låta bli att kläcka ur sig den klassiska Pang-i-bygget-kommentaren: "Ooops, don't mention the war". Undertecknad fick också agera räddande ängel efter att Jeff ramlat i plurret då han skulle gå i land. Den långa engelsmannen fick panik, vilket kanske inte var så konstigt då han faktiskt inte kan simma, varpå jag fick hoppa i och hjälpa honom till en stege. Märkligt nog så var han nästan mer tacksam följande dag då jag lyckades fiska upp hans falska Ray-Ban-glasögon. Märkligt. En blöt och rolig kväll avslutades med dans på seglarhotellet framåt småtimmarna, dessförinnan ett par pit-stop på Sandhamns värdshus och Dykarbaren. Just värdshuset skryter för övrigt över att aldrig ha haft stängt sedan det slog upp dörrarna 1672. Om det inte är en skröna så är det mycket tråkigt att en 336-årig tradition skulle få sitt slut just denna helg då värdshuset var väldigt stängt på söndagen då jag och Jessica var sugna på pyttepanna.

Ja, på grund av föregående dags alkoholintag valde skepparen alltså att sjukskriva sig. Vi blev således kvar i Sandhamn ytterligare en natt. Och det är väl ingen överdrift att påstå att om vår vistelse på ön inleddes på plussidan så fick vi också uppleva vår beskärda del av batteriets minussida. Att betala 200 kronor för ingen som helst service (exempelvis trasiga tvättmaskiner), och dessutom stoppa ytterligare 5-kronor i de ofräscha duscharna och förvisas till trasiga och bokstavligen skitiga toaletter utan papper känns inte riktigt förenligt med den stil och klass annars så präktiga Kungliga Svenska Segelsällskapet (KSSS) försöker förmedla. En lördag kväll/natt under sommaren i Sandhamn är faktiskt i det närmsta outhärdlig om man inte är en del av festlivet, vilket vi knappast kunde anklagas för på lördagen. Det är lätt att bli spyfärdig på bakåtslick och dyra märkeskläder med pappas båt. (Oj, vad gammal jag känner mig när jag skriver dessa rader.)

Oavsett vilket så är Sandön väldigt vacker och miljön påminner inte så lite om Gotland och framförallt Gotska Sandön och saknar egentligen likhet i skärgården. Dessutom är ön synonymt med tävlingen Gotland Runt som arrangerades första gången 1937. Idag bor ungefär 120 bofasta på Sandhamn. Precis som Landsort blev Sandhamn först omskrivet som en lotsstation även om lotsfamiljerna och deras gårdar egentligen var stationerade på de intilliggande öarna. Även om dessa fick sina hemman av kungen med tillhörande skattelättnader ska det sägas att det inte var ett lätt liv att vara lots. Anteckningar från 1696 visar att en lots som skadade ett handelsskepp under arbete tvingades att betala skadan, och kunde han inte det skulle han dömas att springa gatlopp. Om ett av Kronans fartyg sattes på grund skulle han förutom betala skadan löpa tre gatlopp. Hade han inte råd blev det nio gatlopp och om fartyget förlorades skulle han mista livet. Kaptenen på fartyget ägde också rätten att surra lotsen vid masten och utföra valfri bestraffning om lotsen kom dem till undsättning alltför sent. Idag måste alla fartyg längre än 70 meter eller bredare än 14 meter medföra lots i Stockholms skärgård.

   

Utanför Sandhamn ligger omtalade Revengegrundet och Almagrundet som båda fått sina namn av grundstötta fartyg. Den senare efter det norska segelfartyget Alma som under en storm 1866 skrapade mot grundet, dock utan att förlisa. Mellan 1896-1966 stod det bemannade fyrskeppet Almagrundet vakt här innan det ersattes av en fast elektrisk fyr. Under en vinter på 1920-talet bodde en journalist på fyrskeppet i syfte att skildra den påfrestande ensamheten och skrev då följande poetiska skildring: "Havet är som en cirkusdirektör, som med vind och vågor till piska tvingar skeppet att resa sig på bakbenen. Vågorna mot sidorna och bogen låta som dånet av väldiga klubbslag, tilldelade av fienden. Ankarkättingen skriker och gurglar som ur halsen på en gris man stuckit." Utanför Almagrundet har man för övrigt uppmätt den högsta våghöjden i Sverige (11 meter).

När vinden så sakta började avta på söndagskvällen så kom dimman. Och vilken dimma sedan. Den korta sträckan till Eknö gick i slow-motion. Vi kunde inte ens se skenet av fyrar som vi de facto visste var bara ett par hundra meter bort. I bakgrunden hörde vi mistlurarna. En både spännande och mäktig känsla på samma gång. I Eknöviken låg vi på svaj och hade en himmelskt lugn natt efter skränet i Sandhamn.

Vid den här tidpunkten hade vi beslutat oss för att avsluta seglingen i förväg. Trötta på regnet, men framförallt de kalla vindarna som letade sig in överallt, var nu siktet inställt på hemmahamnen på Ekerö. På måndagen kryssade vi oss i sakta mak söderut mot Napoleonviken vid Ägnö strax söder om Saltsjöbaden. Det tycktes ta en evighet att passera fyren vid Franska stenarna och här myntades därför uttrycket "fyr fan" av Plastladyns frusna besättning. Vid Franska stenarna, i norra Nämndöfjärden, ligger för övrigt ett okänt krigsfartyg från 1500-talet på 30-50 meters djup. Tidigare trodde man att det var Gustav Vasas flaggskepp Lybska Svan men experterna lutar nu mer mot att det rör sig om en transport med kanoner från ovan nämnda fartyg. År 2002 grep polisen dykare som plundrat vraket på tre smidda järnkanoner och dessa överlämnades till Sjöhistoriska museet. Det är idag enligt sjökortet förbjudet att dyka inom 500 meter från Franska stenarna.

Napoleonviken var en trevlig bekantskap. En närmast helt skyddad naturhamn med bra landstigningsmöjligheter och stor nog för flera hundra båtar. Vi lade till vid en liten motorbåt och blev omgående bjudna på en drink av våra grannar som stod i begrepp att inleda sin semester. Stärkta av spriten, eller om det var äventyrslustan, klättrade vi upp på ett berg med enastående utsikt över Erstaviken men också ut över Ingaröfjärden. Viken ska för övrigt ha fått sitt namn av att sonen till Napoleon III (Louis Bonaparte) tog sig ett dopp här 1869. Se där.

Semesterns sista dag blev en ren transportsträcka. Vi seglade upp till Baggens-stäket med dess charmiga hus längs med kanalen, men sedan blev det motorgång för hela slanten. Det är alltid lika kul att titta på det fina folket och deras hus och båtar när man passerar längs med Skurusundet. Slussningen in i Mälaren gick smärtfritt, de enda vi behövde samsas med mellan slussportarna var en liten vattenskoter från Kustbevakningen. Då vi inte var upplagda för att kryssa så vi gick for motor hela vägen till Rastaholm. Allt som allt tog det oss åtta timmar att ta oss från Napoleonviken till hemmahamnen. Jag behöver inte gå in på hur skönt det var att få komma hem till sin egen säng och kunna ge blanka fan i vädret utanför fönstret. Men trots det sämsta semestervädret i mannaminne och de påfrestningar det innebär i en liten båt utan direkta faciliteter har vi faktiskt haft det rätt mysigt, besökt nya intressanta platser och träffat människor vi inte annars skulle ha träffat och läst betydligt fler böcker än vi skulle ha mäktat med på hemmaplan. Men visst, jag skulle ljuga om jag sa att två veckors Costa Rica-sol i januari inte är efterlängtat!

Over & out.

Årets premiärsegling blev en upplevelse utöver det vanliga. Efter att ha monterat våra nya segel kastade vi loss från Margaretelundsvarvet i Bromma under gassande sol. Med siktet inställt på hemmahamnen Rastaholm på Ekerö gick vi för motor under broarna innan vi satte segel i höjd med Ålsten. Trots att vi aningen ringrostiga inledningsvis fick kryssa gick allt fint och det enda som tycktes saknas oss var solkrämen. Efter nästan fyra timmars gång, en kvart från vår slutdestination, hade vi så gott som passerat igenom trånga Bockholmssundet för motor då skepparen fick hjärnsläpp. Förhoppningsvis sommarens enda. Utan att konsultera detaljkartan i sjökortet vek vi övermodiga av efter fel grön pinne och ungefär i samma veva som jag tänker "borde inte den där gröna lysbojen vara röd?" så smäller vi på grund. Jessica lyckas hålla balansen medan jag flyger in i överbyggnaden på båten. Vi försöker backa oss loss för motor, vi försöker gunga oss loss och vi ber även om hjälp av en mindre motorbåt att dra oss loss innan vi tvingas konstatera faktum; vi sitter fast. Skamsna ringer vi Sjöräddningen (SSRS). I väntan på vår hjälp, som dröjer ungefär en timme, finner vi inget annat att göra än att sätta oss och fika i den sköna kvällssolen. Medan vi sitter där kommer en annan Maxi 77 seglandes mot oss på fel sida om den gröna pinnen. Vi säger till varandra "hoppas dem vet vad dem gör". Precis när jag börjar peka bort från oss och ska till att varna dem går även dem på grund. Ridå. De till synes något överförfriskade seglarna - iklädda piratkläder och alla med en ölburk i handen... - lyckas dock backa sig själva loss innan SSRS anländer. Mot löfte om att bli medlemmar assisterar Sjöräddningen oss kostnadsfritt eftersom de ändå "hade vägarna förbi". De berättade att de från Munsö-stationen brukar få dra loss 6-7 båtar från samma position varje år. Tydligen hade vi kört fast på ett betongfundament som är resterna av en gammal fyr. Innan de dragit loss oss fick vi skriva på ett papper där vi tog på oss det fulla ansvaret för eventuella skador vid arbetet. SSRS uppträdde mycket proffsigt och schyst. Ett par timmar senare kom vi så fram till Rasta en erfarenhet rikare. Båten tycktes hur som helst inte ha tagit någon skada, även om vi vet det helst säkert först när vi plockar upp henne i höst. För undertecknad slutade dock inte äventyret riktigt där. På natten vaknade jag upp med en svullen axel som inte gick att röra så söndagen inleddes med ett besök på akuten. Nu handlade det glädjande nog inte om någon skellettskada utan endast en inflammation. Inget som lite roliga piller inte kan råda bot på. Slutet gott, allting gott.

Länk till SSRS notis om oss!

     

Jag och kameran gick en vända på varvet bland de uppställda båtarna och tittade på roliga namn. Varsågod!

        

        

        

Inför den gångna sommaren nöjde vi oss med att för hand slipa till de värsta ojämnheterna och måla på en blå basic-bottenfärg och ja, den fyllde sin funktion. Men redan då vi målade henne knastrade det om de undre ojämnheterna och kölen var väl i sanningens namn ungefär lika jämn och slät som ett månlandskap. Så nu när plastladyn är upptagen ägnade vi helgen åt att skrapa hela stålkölen och om det inte lossnade 58 lager gammal färg och stackaren gick ned en 10 kilo så kändes det åtminstone så i alla fall. Jag har legat på alla fyra och jämnat till kölen med en excenterslip och även om det inte är vackert, snarare flammigt av färger från olika skikt, så vågar jag säga att det är i princip så jämnt det kan bli utan kemisk behandling. Mången gång har jag frågat mig själv; "varför köpte vi inte köpte sommarställe istället?" Nu är jag färdig, knäckt och utbränd, ungefär, och ska slänga på grundfärg innan tårarna kommer, typ. Man får glädja sig åt att detta inte är något vi kommer att behöva göra varje år i alla fall!

Här är lite blandade bilder från varvet:

        

  

Den sista bilden föreställer en förfallen Folkbåt som står i utkanten av varvsområdet. Ägaren köpte den billigt och började skrapa rent den och skulle renovera ingående, men blev sedan svårt sjuk och kunde inte fortsätta. Båten har tydligen legat så där i ganska många år nu skulle visst ha eldats upp inför förra vintern, men det blev aldrig så.

Fredagen den 28 september var det dags för upptagning - eller uppåkning om man så vill! - på Margaretelundsvarvet i Bromma. Hade det inte varit för den dåliga sommaren hade det onekligen varit lite i tidigaste laget. Föregående helg seglade vi in henne till Ulvsundasjön från Ekerö och hade henne "fulliggande" alldeles vid Bällstabron i Sundbyberg. En kompis hjälpte oss att masta av kvällen innan upptagning. Anledningen att vi valde att ha henne på Margaretelund istället för Rastaholm den här vintern är förstås närheten. Istället för att sätta sig i bilen i trekvart har vi nu i det närmsta gångavstånd till plastladyn.

     

Istället för att bli upplyfta ur vattnet med kranbil, så som på Rastaholm, åker man här upp ur vattnet på en plattform. Väl på fast mark tar en gaffeltruck över. Istället för två-tre rutinerade varvsgubbar som i princip sköter allt själv hjälps alla åt här. Om jag minns rätt plockade vi upp 12 båtar på strax över timmen så det var inget fel på tempot!

Vi tittade på fartygen när de under mäktiga former avseglade Stockholm på sin färd mot Revengegrundet utanför Sandhamn där tävlingens sista etapp går av stapeln på tisdag. Skonaren S/F Constantia som jag haft nöje att gasta ombord på ligger i skrivande stund på en 7:e plats som bästa svenska båt. Tyvärr lyckades jag inte få någon bra bild på Solna-skutan. Den svaga vinden, kombinerad med virrvarret av skutor, skärgårdsbåtar och fritidsbåtar, gjorde att många tyvärr inte vågade hissa segel förrän de passerat Fjäderholmarna.

        

        

Rapport från vår Skärgårdssegling dröjer ytterligare en vecka då vi åker till Gotland imorgon.

Vid inloppet till Rastaholms varv på Ekerö ligger två små och nästan sammanvuxna öar en bit ut från land. Om man kommer nära går det att mellan träden skymta en byggnad med ett högt torn på den ena av öarna. Kommer man landvägen slås man av perspektiven ut mot Björkfjärden. I sydväst ligger öarna Pingst och Midsommar, Björkön, Adelsön, Kurön, i sundet strax österut mynnar farleden genom Bockholmssundet. Gång på gång har jag frågat mig vad det egentligen är för ett spökhus som gömmer sig på vad sjökortet kallar för Mariaön. Efter lite efterforskningar kan jag nu berätta historien om Marie Klinckowström.

Under slutet av 1800-talet bodde makarna Marie och Rudolf Klinckowström ute på Stavsunda Slott på Ekerö. Marie, som ursprungligen hette Labensky och var av polsk adlig ätt, var hovdam hos den ryska kejsarinnan när hon träffade Rudolf, en militär, friherre och politiker. De gifte sig 1863. Rudolf ska ha haft lite storhetsvansinne och "felaktigt" titulerat sig som baron. Parets förmögenhet kom nästan uteslutande från Maries håll. Herr och Fru Klinckowström lät bygga ett kapell på Mariaön, som tillhörde godsets ägor, där var det tänkt att paret gemensamt skulle vila. Men i hemlighet konverterade Marie till den katolska kyrkan 1877, sin faders tro, och lät utan sin makes vetskap inreda kapellet på Mariaön enligt katolicismens seder. När sanningen uppdagades skaffade sig maken istället en gravplats vid Ekerö kyrka, men man förblev ett äkta par fram till Rudolfs död år 1902. Kanske för att Marie och hennes släkt svarade för den riktiga förmögenheten? Efter makens död lät hon hur som helst bygga Marielund, dit hon flyttade med sin mor, och som idag drivs som religiös kursgård och meditationscentrum. Marie själv dog 1907 efter en tids sjukdom och är den enda som är begravd på Mariaön. Kapellet är nu helt öde men jesuiterna håller om möjligt en årlig requiemmässa på hennes dödsdag den 6 oktober och då klämtar klockorna ut över vattnet. Tidigare fanns här dyrbara religiösa föremål som nu, undantaget en staty, är bortplockade. Vid sin död testamenterade Marie hela sin förmögenhet och alla sina ägor till den katolska kyrkan i Sverige.

Jag återkommer med foto vid senare tillfälle.

  

På måndagen var den där någon där uppe på betydligt bättre humör och bjöd på i det närmsta klarblå himmel och skön sol när vi gav oss ut för en kort kvällsseglats. Med ombord hade vi familjen Uggla - alltså faster, farbror och kusin Sara. Framförallt den sistnämnde visade oanade talanger och tog över rorkulten som om hon aldrig gjort annat! På Slandökalv (var annars?) grillade vi korv och fikade medhavd morotskaka. Mycket trevligt! På hemvägen gjorde vi behagliga 4-5 knop i kvällssolen som sakta, sakta kröp ned bakom Björkö. Anders la till föredömligt och väl i land konstaterade vi alla att detta måste vi göra om vid tillfälle.