Inför Gotland Runt
På söndag är det dags för Gotland Runt, eller Eurocard Gotland Runt som det nu heter, som passar på att fira 70-årsjubileum. Mycket har hänt sedan den första starten 1937, då i Visby hamn. Ett 30-tal utländska fartyg från främst Tyskland och Polen, men också USA, hade anmält sig till kappseglingen som alltså utgick från Visby hamn, ner till Norra Ölands grund, rundade Hoburgen och gick motsols och rundade Gotska Sandön före målgången i Visby. Ytterligare en tävling hann arrangeras två år senare innan Andra Världskriget bröt ut vilket medförde ett påtvingat uppehåll fram till 1950 då tävlingen återupptogs igen med Visby som start och mål även om banorna varierade. Sedan 1963 då man inledde en omfattande ombyggnad av Visby hamn går starten traditionsenligt i Sandhamn i Stockholms ytterskärgård.
När den första tävlingen avgjordes för 70 år sedan deltog endast en gotländsk båt. Med den minsta båten, döpt till Mosca, kom Cementa-chefen Arendt de Jounge från Slite sist i mål - men vann ändå! Mitt i natten, drygt 13 timmar efter den första båten, gled "Aje" in i Visby hamn och efter en viss förvirring och ett antal omräkningar av tävlingskommittén deklarerade man Mosca som segrare av Gotland Runt. Anledningen var att dåtidens mätningstal - det system som används för att olika båtar ska kunna tävla mot varandra - inte var riktigt så funktionsdugligt som nutidens. Enligt uppgift var inte alla deltagarna helt nöjda med utfallet, särskilt inte de långväga deltagarna, som bland annat bestod av två fartyg från Hitlers "kriegsmarine" med vajande hakkors-flaggor i riggen.
Gotland Runt är idag Sveriges överlägset största kappseglingstävling och drivs av KSSS (Kungliga Svenska Segel Sällskapet). Anmärkningsvärt är att sedan starten, och trots oerhört tuffa förhållanden vissa år, har endast ett enda dödsfall inträffat. Banrekordet innehas av 60-fotstrimaranen Academy som 2004 genomförde tävlingen med en snittfart på 13,56 knop! Förra året deltog 213 båtar från nio länder i Gotland Runt - en siffra som sannolikt slås i år. Nytt för helgens kappsegling är nämligen en ny "folkklass" som betyder att familjebåtar och glada amatörer kan vara med.
Start i Sandhamn kl 12 på söndag.
Låt dig inspireras
Klicka här!
Atlanta har förlist
"Vi lämnade Dover mitt på dagen efter att först ha tankat upp båten fullt då dieseln var billig. Vi hade kommit ut mellan 50-60 sjömil utanför Engelska kanalen på väg mot Kiel-kanalen. Mattias hade vakten och jag, Smulan, försökte sova. Vi gjorde bra fart genom vattnet (mellan 8-9 knop), då det small till ordentligt. Av den kraftiga smällen att döma, förstod vi att vi gått på något och att Atlanta sannolikt tagit skada. Klockan var runt 23 och det var rätt mörkt ute (regnmoln) och därför var det omöjligt att se vad det var vi kolliderade med. Mattias som hade vakten var dock 100% säker på att vi inte kört på någon båt utan att det måste ha varit något som flöt lågt i vattnet. Smällen var så kraftig att hela båten skakade till. Vi kunde/kan bara spekulera, men min gissning är att det var en flytande container i vattenytan eller något liknande.
Vi beslutade oss för att ta ner seglen och gå tillbaka för att se vad vi kört på så jag gick upp på däck och började ta ner dem medan Mattias startade motorn. När jag sedan gick ner i båten för att klä mig lite varmare (hade bara nattkläderna på mig) så upptäckte jag att länspumpen gick konstant. Vi lyfte på durken till kölsvinet och då upptäckte vi att vi tagit in mycket vatten oroväckande snabbt. Vi insåg ganska snart att Atlanta kanske skulle komma att sjunka om vi inte kunde lokalisera läckan och täta denna. Vi sökte med ficklampor efter läckaget men konstaterade snart att skadan måste vara midskepps under tankarna och under den invändiga vattenlinjen vilket innebar att vi inte hade en chans att komma åt den. Mattias stängde av motorns kylvattenintag, skar av vattenslangen och tryckte ner den i slagvattnet för att hjälpa länspumpen att evakuera, men det hjälpte föga.
Vi var tvungna att inse faktum och Mattias ropade ut flera nödanrop/meddelande (MAY-DAY) och fick till slut respons från Coast Guard i Dover. Under tiden de kommunicerade började jag att snabbt plocka ihop viktiga handlingar; smycken, två av tre laptops m.m. Dover Coast Guard dirigerade ut flera fartyg som gick i farleden intill oss, till vår rapporterade position. Mattias skyndade upp och sköt upp en nödraket och kastade därefter i vår livflottecontainer som blåste upp sig perfekt (tack Viking för detta). Ett tyskt fartyg med polsk besättning var hos oss ca 20 minuter efter att nödanropet gjordes. Vi lyckades hoppa ner i livflotten båda två och sedan efter mycket kämpande dra oss in mot en repstege på fartygets styrbordssida där vi lyckades klättra ombord utan att hamna i det kalla vattnet. Nästan alla våra viktiga tillhörigheter som vi plockat ihop tvingades vi lämna kvar i livflotten då klättringen var för svår.
Senare blev vi upphämtade av Royal Air Force och vi flögs med helikopter tillbaka till deras bas i England. Allt kändes så overkligt och omtumlande. Vad händer nu? Natten och förmiddagen tillbringade vi sedan oskadda på en polisstation i basens närhet. Flera av våra viktiga värdehandlingar blev trots allt kvar i livbåten.
Vi blev väl omhändertagna av alla vi mötte och poliserna på den station vi hamnade på, var helt underbara. De samlade ihop pengar och tog oss till ett köpcentrum för att vi skulle kunna köpa lite kläder. Vi ägde då endast de kläder vi hade på oss. Butiken de tog oss till skänkte oss de hygienartiklar vi behövde.
Till råga på allt så var det Mattias födelsedag måndagen den 25 juni. Han uppvaktades av de otroligt snälla poliserna med sång, chokladtårta med brinnande ljus och gratulationskort. De hjälpte oss sedan med transport till den svenska ambassaden i London. Vi behövde tillfälliga pass och praktisk hjälp för att vi skulle kunna ta oss hem. Vi hade inte en krona på fickan och inte en möjlighet att komma åt de pengar vi har på våra respektive konton.
Vi flögs hem och landade på Arlanda efter midnatt och togs emot av mina föräldrar och en av Mattias kolleger med sina 2 döttrar (djungeltelegrafen hade gått, sa han). Vi mår under omständigheterna bra och har en hel del oväntade saker att ta tag i, för att kunna leva ett drägligt liv så snart som möjligt igen."
Låt det regna!
Under en midsommarhelg utan segling - fråga inte varför! - lyckades vi äntligen få upp vårt sittbrunnskapell. Men det var inte utan att det krävdes fyra man (okej då, personer...), inte så få svordomar och ett inte alltför blygt antal minutrar i anspråk. Då sittbrunnen på en Maxi 77 är rätt stor så får man verkligen ett rum till ombord, och fönstret i aktern och den ljusgrå färgen gör att det känns ljust och fräscht. Än en gång riktar vi ett tack till farsan och Benny för hjälpen.
Bilderna nedan är tagna med min nya Canon IXUS 7,1 som jag fick i födelsedagspresent av familjen.
Jag säger bara; låt det regna!
Sorry. Eller inte.
Det börjar bli en dålig vana. Ja, att vinden gömmer sig då plastladyn ger sig ut på vattnet, alltså. Fredag och Kevin, Kicki och Stockhaus följde med ut och premiärseglade på eftermiddagen. Men segla blev det alltså inte så mycket av. Dock ska vi ha all cred för ett tappert försök. Det gick ingen större nöd på oss ändå. Strålande sol, kall öl, vindstilla, grillad korv med bröd (och paprika!) och ett par dopp gjorde att timmarna sprang iväg. En perfekt dag som faktiskt inte blev ett dug mindre perfekt av vetskapen att våra kollegor i samma stund satt instängda på kontoret. Sorry. Eller inte.
Kevin kallas nu officiellt för the English White Whale - den som undrar varför behöver endast titta på bild två nedan för att förstå...
Vi seglade...
...bland annat förbi följande båtar under helgen:
Vilket väder!
Den gångna helgen bjöd onekligen på fantastiskt sommarväder, även om den perfekta seglingsvinden mestadels lös med sin frånvaro åtminstone i vår del av Mälaren. På fredagskvällen kastade vi loss. Med ombord hade vi en gast i form av Jessis lillebror Erik som inte var främmande för varken rorkult eller navigation, dessutom uppvisade han stor talang i att borsta potatis, diska och dra upp ankare. Inledningsvis gjorde vi ett tappert försök att segla in mot Bockholmssundet men då plastladyn bestämt vägrade röra på sig ens om vi alla tre unisont blåste för allt vi var värda så gav vi snabbt upp de planerna. Första kvällen gick vi således för motor till Jungfruholmarna som är Göta Segelsällskaps (GSS) klubbholme alldeles intill färjan mellan Ekerö och Slagsta. Anläggningen är fin och välskött, personalen tillmötesgående, men läget kanske inte det allra roligaste med ganska mycket trafik i farleden utanför. Strax innan midnatt kom Richard och Helene (och hunden Leo) insmygandes med sin RJ85:a och vi hann faktiskt med en liten whiskey i deras båt innan vi kröp till kojs.
Lördagsförmiddagen var det om möjligt än mer vindstilla. De som nu anlände för att delta i GSS:s kappseglingstävling såg inte så entusiastiska ut om vi säger så. Efter ett litet motorproblem på våra vänners båt, som löstes med tvåkomponentslim, gick vi för motor bort till viken intill Drottningholms Slott där vi la till mot klipporna. Under den gassande solen blev det en hel del badande under dagen. Erik blåste upp en liten gummibåt som var helt outstanding att ligga och guppa i. Jag har aldrig varit med om så varmt vatten ens i Mälaren så här tidigt på året. Under lördagen tror jag att Leo spenderade mer tid i vattnet än på land/båten. Annat kan man säga om hundens matte Helene som var en riktig badkruka. Fler bekanta i form av Nina och Kicki kom förbi under eftermiddagen med Dajmstrut från Pressbyrån och stannade i någon timme innan Richard körde tillbaka dem till ångbåtsbryggan. På kvällen grillade vi gott och drack öl medan solen smög ned bakom kungaparets enkla boning tvärsöver. Tror bestämt att vi också hann med ett par parti UNO i sittbrunnen innan tröttheten tog ut sin rätt.
Under natten både åskade och regnade det och på söndagen var vinden tillbaka. Vi gav oss av innan lunch och kryssade oss västerut i riktning mot Rastaholm. Brända av solen var vi lite avundsjuka på de mötande båtarna som passerade förbi i behaglig läns eller slör medan vi fick slita betydligt mer för vår framfart. Delar av hemresan gick vi i 4-5 knop även om de smala passagerna i Mälaren i sedvanlig ordning bjöd oss på små spratt. Vindstilla här och där till synes utan anledning, och ändrad vindriktning i uppemot 180 grader vid somliga flaskhalsar. Vi revade innan Bockholmssundet och var tillbaka i hamn till kl 14 och då var till och med Erik ("jag bränner mig aldrig") lätt röd av solen. Efter en osannolikt fin helg var det dags att sätta punkt på sista raden.
Ny båttrend enligt Aftonbladet
På lördag...
...anländer ostindiefararen Götheborg till Sverige efter en ett år och åtta månader lång expedition till Kina. Fartyget kommer att mötas upp av hundratals båtar utanför Göteborgs södra inlopp och eskorteras till sin kajplats mitt emot Dramaten. Under resan till Shanghai tog Götheborg den ursprungliga handelsrutten via Cadiz i Spanien, Recife i Brasilien, Kapstaden och Port Elizabeth i Sydafrika, Fremantle i Australien och Jakarta (då vid namn Batavia) i Indonesien. Men på hemvägen fuskade man och tog vägen genom Suezkanalen (som var färdig först år 1869) och gjorde ett bejublat stopp i London på väg hem till Göteborg.
Originalfartyget Götheborg förliste i september 1745 utanför Nya Elfsborg fästning vid inloppet till Göteborg efter sin tredje Kina-resa och var då fullastad med te, kryddor, siden och porslin. Besättningen räddades - efter 30 månader till sjöss! - men lasten gick förlorad. Fram till 1984 låg resterna av fartyget i princip orört på botten, men därefter tog utförliga utgrävningar vid. Första steget i att bygga en kopia av originalfartyget togs 1995 och åtta år senare, den 6 juni 2003, sjösattes Ostindiefararen Götheborg. En dröm hade blivit till verklighet och fartyget är sannolikt den mest utförligt byggda kopian som existerar på världshaven idag (trots den väl dolda Volvo Penta-motorn under vattenlinjen).
På lördag återvänder också en annan världsomseglare till svenska farvatten. Den 10 meter långa segelbåten Wild Rose lägger till i Lagunen i Malmö efter ett och ett halvt års äventyr då man tagit sig genom Biscayas stormar och den stekande solen i Brasilien till Antarktiskt där man bokstavligen seglade bland sälar, övergivna valfångststationer och isberg i kylan. På Johans, 29 år, och Kristians, 23 år, hemsida har man genom resedagboken och via många fantastiska bilder kunnat följa deras seglats som stundtals varit mer än hälsosamt spännande och omfattat rån och misshandel i Brasilien, motorhaveri, svält, grundstötning och sönderblåsta segel. Men nu är grabbarna snart tillbaka och även om inte välkomstkommittén blir lika stor som i Göteborg är dom värda all uppmärksamhet!
Ombytta roller på plastladyn
Halvdag för lyckligt utvalda kontorsmänniskor i vårt avlånga land innebar att det blev lite spontansegling på tisdagskvällen. Minst sagt måttlig vind i östra Mälaren men desto mer sol för våra bleka kroppar. För att spetsa till det hela bytte vi roller. Jessica tog över rorkult och motor medan jag agerade hopp-i-landkalle. Och självklart klarade hon uppgiften galant! (Nu bortser jag från en tvåtimmarsperiod då hon ansåg att det var viktigare att fokusera på solbränna än bagateller som rorkult och navigation, men jag antar att det är en kvinnas rättighet till sjöss?) Väldigt få båtar ute i den underbara kvällssolen. Väl tillbaka i Rastaholm noterade vi ett par onekligen tappra barn som badade från en av båtarna på gästbryggan. Nog för att jag själv avklarat premiärdoppet men då pratade vi både insjö med tillhörande bastu. Dryga 15 grader vid vattenytan - alltså vattenytan! - lockar i alla fall inte mig till ett kvällsdop i första taget.
Avslutningsvis passar vi på att rikta ett tack till farsan och Benny som fixade med motorn vilken verkligen spinner som en katt nu, samt till Kirsten för det perfekta sittbrunnsbordet som vi invigde med en skinksallad då vi i sakta mak slörade förbi Björkö.
Grillat är godast
Vi köpte en liten tysk gasgrill på Plantagen. Det var för några veckor sedan. Med fick vi en gastub. Dock fick vi inte grillen att fungera när vi var ute med båten. Väl tillbaka på Plantagen visade det sig att dom sålt oss fel gastub. Den rätta gastuben hade dom inte i sitt sortiment. Men den olyckliga säljaren lovade oss att den skulle finnas på alla bensinmackarna. Statoil. OK/Q8. Shell. Ingen mack hade gastub CV270. Varken idag, förrgår eller imorgon. Tillslut hittade vi en stackars bortglömd tub längst in i ett skåp - på Bauhaus! Så idag premiärgrillade vi på balkongen. Falukorv. Och det blev riktigt bra trots ovan intermezzo. Grillat är godast. Så är det ju.
