ladystardustseglar

Vi tittade på fartygen när de under mäktiga former avseglade Stockholm på sin färd mot Revengegrundet utanför Sandhamn där tävlingens sista etapp går av stapeln på tisdag. Skonaren S/F Constantia som jag haft nöje att gasta ombord på ligger i skrivande stund på en 7:e plats som bästa svenska båt. Tyvärr lyckades jag inte få någon bra bild på Solna-skutan. Den svaga vinden, kombinerad med virrvarret av skutor, skärgårdsbåtar och fritidsbåtar, gjorde att många tyvärr inte vågade hissa segel förrän de passerat Fjäderholmarna.

        

        

Rapport från vår Skärgårdssegling dröjer ytterligare en vecka då vi åker till Gotland imorgon.

Vid inloppet till Rastaholms varv på Ekerö ligger två små och nästan sammanvuxna öar en bit ut från land. Om man kommer nära går det att mellan träden skymta en byggnad med ett högt torn på den ena av öarna. Kommer man landvägen slås man av perspektiven ut mot Björkfjärden. I sydväst ligger öarna Pingst och Midsommar, Björkön, Adelsön, Kurön, i sundet strax österut mynnar farleden genom Bockholmssundet. Gång på gång har jag frågat mig vad det egentligen är för ett spökhus som gömmer sig på vad sjökortet kallar för Mariaön. Efter lite efterforskningar kan jag nu berätta historien om Marie Klinckowström.

Under slutet av 1800-talet bodde makarna Marie och Rudolf Klinckowström ute på Stavsunda Slott på Ekerö. Marie, som ursprungligen hette Labensky och var av polsk adlig ätt, var hovdam hos den ryska kejsarinnan när hon träffade Rudolf, en militär, friherre och politiker. De gifte sig 1863. Rudolf ska ha haft lite storhetsvansinne och "felaktigt" titulerat sig som baron. Parets förmögenhet kom nästan uteslutande från Maries håll. Herr och Fru Klinckowström lät bygga ett kapell på Mariaön, som tillhörde godsets ägor, där var det tänkt att paret gemensamt skulle vila. Men i hemlighet konverterade Marie till den katolska kyrkan 1877, sin faders tro, och lät utan sin makes vetskap inreda kapellet på Mariaön enligt katolicismens seder. När sanningen uppdagades skaffade sig maken istället en gravplats vid Ekerö kyrka, men man förblev ett äkta par fram till Rudolfs död år 1902. Kanske för att Marie och hennes släkt svarade för den riktiga förmögenheten? Efter makens död lät hon hur som helst bygga Marielund, dit hon flyttade med sin mor, och som idag drivs som religiös kursgård och meditationscentrum. Marie själv dog 1907 efter en tids sjukdom och är den enda som är begravd på Mariaön. Kapellet är nu helt öde men jesuiterna håller om möjligt en årlig requiemmässa på hennes dödsdag den 6 oktober och då klämtar klockorna ut över vattnet. Tidigare fanns här dyrbara religiösa föremål som nu, undantaget en staty, är bortplockade. Vid sin död testamenterade Marie hela sin förmögenhet och alla sina ägor till den katolska kyrkan i Sverige.

Jag återkommer med foto vid senare tillfälle.

  

På måndagen var den där någon där uppe på betydligt bättre humör och bjöd på i det närmsta klarblå himmel och skön sol när vi gav oss ut för en kort kvällsseglats. Med ombord hade vi familjen Uggla - alltså faster, farbror och kusin Sara. Framförallt den sistnämnde visade oanade talanger och tog över rorkulten som om hon aldrig gjort annat! På Slandökalv (var annars?) grillade vi korv och fikade medhavd morotskaka. Mycket trevligt! På hemvägen gjorde vi behagliga 4-5 knop i kvällssolen som sakta, sakta kröp ned bakom Björkö. Anders la till föredömligt och väl i land konstaterade vi alla att detta måste vi göra om vid tillfälle.

Vi kom iväg ganska sent på fredagen och gled bara över till Slandökalv i behaglig fart. Precis vid den smala passagen genom vassen kom det hastigt och olustigt rejäla vågor till synes utan anledning som fick oss att känna oss lite som en flipperspelskula när vi bars fram mellan de gröna och röda pinnarna. Men det gick väl och plastladyn, författaren, Jessi och lillebror andades ut kollektivt. Det var ovanligt lugnt i gästhamnen, totalt räknade jag till sju segelbåtar innan vi avskärmade oss från verkligheten utanför vårt sittbrunnskapell. Vi kröp till kojs efter lite kortspel.

Under natten vred vinden på sig vilket medförde ett osympatiskt kluckande i aktern från tidiga morgonen. Lagom till att vi kastade loss vid lunch började det förstås droppa, men vi var söta i våra seglarställ kan jag intyga. Ute på Södra Björkfjärden bestämde vi oss spontant för att gå västerut förbi Ridön - ett beslut som gudarna hyllade genom att trycka på hagelknappen. Tack för den! Förkylda lillebror skickades ner under däck för att inte bli än mer förkyld. I regnet missade vi först den smala ingången till Gunnviksviken vilket gjorde att vi under ett par ouppmärksamma minuter fick bekanta oss med Rävsnäsviken utanför Hästnäs. I samband med vår eleganta revning på väg in i viken, den vi skulle till alltså, slutade det regna och solen kröp fram mellan molnen. Efter regn kommer sol, det är ju faktiskt så. Jessica bjöd på en favorit i repris; grillad falukorv med pulvermos, som avnjöts under andakt i sittbrunnen. Det fuskades också lite med kortleken innan kväll blev natt med ett spektakulärt avsked.

På söndagen, efter det obligatoriska doppet, väntade vi ut de gråa regntunga molnen in i det längsta. Men det var visst förutbestämt att vädret skulle spela oss fortsatta spratt. Inledningsvis fin segling i 4 knop men när vi kom fram till Ridösundet tvärdog vinden, solen kom fram och brände det spegelblanka havet och vi fick sätta på motorn. Ytterligare en halvtimme senare, ute på gott och väl öppnare vatten, fick vi reva helt då vinden gått på långledighet. Då började det droppa lite. Sedan kom vinden. Efter ytterligare en halvtimme blåste det uppskattningsvis 3-5 m/s och solen gassade för fullt. Ibland känns det som att det sitter någon där uppe och bara jävlas med en och detta var onekligen en sådan dag. Denna någon kunde dock inte ta ifrån oss att vi haft en behaglig helg.