ladystardustseglar

Sommarens segelsemester blev en blöt och stundtals riktigt kall upplevelse. Vi lyckades sannolikt pricka in sommarens sämsta veckor i början/mitten av augusti vilket innebar att vi faktiskt kastade in handduken ett par dagar i förväg.

Sommarens rutt gick enligt följande:

Rastaholm - Norrviken - Arkholmen - Trosa - Landsort - Ängsholmen (Rånö) - Mörtö/Bunsö - Säck - Sandhamn - Napoleonviken - Rastaholm

Söndagen den 3 augusti kastade vi loss. Ett par timmar försenade - beroende på att vår vän Richard Palm fick motorbekymmer - lämnade vi Rastaholm på Ekerö med siktet inställt på att slussa ut genom Södertälje. I takt med att vi närmade oss slussen öppnade himlen sig för första gången den här resan. Ett naturfenomen vi snabbt kom att vänja oss vid, tyvärr. I väntan på att slussportarna skulle öppnas fick Palmens trogna livskamrat, tollaren Leo, ett högst oväntat dopp i plurret då han inte förutsåg husses gir med rorkulten. Men lika lycklig var han för det. Den ganska dystra passagen genom Södertälje kanal under broar och längs med diverse industrihamnar blev än mer dyster under en mörk himmel. Vid Norrviken, strax väster om Hallsfjärden, hittade vi en trevlig naturhamn nedanför resterna av en gammal fornborg. Då hade vi gått 14 distans för motor. I ett optimistiskt ögonblick bestämde sig undertecknad för att tända grillen - och givetvis tog det inte ens två minuter innan regnet började vräka ned igen. En inställd spelning är också en spelning sa Ulf Lundell en gång i tiden och det samma får gälla med grillspettet. Under kvällen åskade och blixtrade det rejält och vi prisade grannens RJ85:a som har en ett par meter högre mast.

  

Måndagen gick i regnets tecken (liksom de flesta dagar denna semester!). Vi lunchade i Grimstaviken och noterade faktiskt ett litet band giftalger vid ytan och sedan, ja tro det eller ej, så öppnade sig himlen på nytt. När vi kastade in handduken för dagen var seglen kraftigt revade och sikten bara ett par hundra meter i hällregnet. Vi la till vid Arkholmen öster om Stenskärs fyr där vi blev kvar även under tisdagen. Under det här dygnet fick många platser i södra och mellersta Sverige över 50 mm regn och SMHI utfärdade kulingvarning för hela skärgården.

     

På onsdagen skildes vi åt då Palmen skulle iväg mot Dalarö för att möta upp en kompis medan vi seglade den korta sträckan (8 distans) söderut till Trosa. Genom ett par kontakter kunde vi nyttja Trosa Tryckeris hamnplats och sparade således in ett par dagars hamnavgift. Dessa pengar och lite till spenderade vi istället på en värmare som inhandlades under en dagsutflykt till den exotiska metropolen Nyköping.

Trosa är en av Sveriges äldsta städer med anor från 1300-talet. Dock brändes staden, liksom större delen av skärgården, helt av ryssarna 1719. Trosa är uppbyggt runt mynningen av Trosaån och är onekligen väldigt charmig med sina många tätt byggda trähus med en rejäl portion snickarglädje bakom. Staden är väldigt sommarbetonad och redan i tidigare augusti kändes det lite off-season trots en välfylld småbåtshamn. Men varför Trosa ibland kallas för "Världens ände" förblir okänt. Jag noterar dock att Trosa med sina 4,500 invånare klassas som en av Sveriges mest välmående orter då hela 16% uppges tjäna över 1 miljon kronor per år. Under vår vistelse i Trosa kom Herr och Fru Lundgren på en dagsutflykt och åt strömming med potatismos på Bomans Hotell.

     

Mot alla odds så hade vi uppehåll och mestadels sol när vi på lördagen seglade till Landsort. Detta kom att bli vår egentliga enda segling i det yttre havsbandet. Egentligen är det korrekta namnet på ön som markerar Stockholms skärgårds södra spets Öja. Här fanns Sveriges äldsta lotsstation med anor från 1500-talet då Gustav Vasa krävde att ön skulle besättas med lotsar att "styra kronans skepp". Idag är lotstornet övergivet men tre lotsbåtar finns kvar. På ön bor idag ett 20-tal bofasta. Den karakteristiska fyren är byggd runt 1690 på samma plats som sin föregångare från 1644 vilken anses vara Sveriges äldsta fyr. Väggarna är så tjocka att ryssarna inte lyckades förstöra den under sina härjningar i skärgården. Här utanför ligger Östersjöns största uppmätta djup på 459 meter vilket har använts för att dumpa gammal ammunition liksom gamla fartyg. En mängd fartyg vilar på havets botten i detta område även om det ska sägas att det sista stora fartyget som förliste här var gott och väl 1946 (den sovjetiska lastbåten Oleg Koshevoi). Tyvärr ligger gästhamnen på Landsort, kallad Norrhamnen, på andra sidan ön sett från det lilla lotssamhället, utkiken och fyren och det är drygt fyra kilometer att gå dit enkel väg. Men en promenad har man ju aldrig dött av.

     

Nästa dag hade vi en underbar plattläns till Ängsholmens naturhamn på norra Rånö där vi spenderade kvällen ensamma med våra förtrogna vänner regnet och vinden.

På måndagen fortsatte vi norrut till Mörtö-Bunsö och en ny naturhamn som ligger vid Ornö och Kymmendö. Här stannade vi i två dagar och hade stundtals riktigt fint väder även om den kalla vinden aldrig lät oss vara helt i fred. Efter första natten var vi dock tvungna att byta plats då Plastladyn fick mindervärdeskomplex; inklämd mellan en Bavaria 40 Vision och en Elan 434 Impression.

 

På andra sidan ön finns en jaktstuga byggd uppe på en bergstopp som syns på långväga håll. Den kallades förr "ryssvillan" och ägdes av en socialistisk advokat vid namn Wilhelm Hedberg, med vida ryska handelskontakter, men som också påstås ha hjälpt Lenin att ta sig från Schweiz till St Petersburg via Stockholms skärgård. I advokatens bekantskapskrets fanns bland annat förre statsministern Hjalmar Branting och bokförläggaren Tor Bonnier som ofta besökte jaktstugan.

En gammal favorit i form av lagunen Krokholmsviken vid Säck väster om Möja blev onsdagens mål. Vid det här laget var vi i princip auktoriserade medvindseglare. Vi i det närmsta flög fram över Nämndöfjärden och Kanholmsfjärden i den hårda vinden. Vi gjorde också ett halvhjärtat försök att angöra skärgårdens största hamn, Bullandö Marina, för att bunkra men vinden låg rakt på och vår lilla utombordare uttryckligen bönade och bad oss att få slippa undan. Vi blev kvar på Säck även under torsdagen då kulingvarning ånyo var utfärdad och vårt läge i lä av de höga klipporna gav oss ett alldeles ypperligt skydd.

 

Nästa dag var siktet inställt på Sandhamn där vi skulle möta upp ett gäng engelska vänner på besök i Sverige. Vi anlände Sandön vid 14-tiden efter att ha kryssat över Kanholmsfjärden. Framåt middagstid blev det öl i sittbrunnen och det kan tilläggas att våra engelska vänner då redan var i fin form efter att ha legat vid poolen och sörplat vin halva dagen. Och själv blir man ju lycklig bara av att få sin gamla Maxi 77 benämnd som "yacht". Trevliga människor dessa engelsmän! Oavsiktligt råkade vi även skjuta iväg en champagnekork på en tysk båt i hamnen varpå någon givetvis inte kunde låta bli att kläcka ur sig den klassiska Pang-i-bygget-kommentaren: "Ooops, don't mention the war". Undertecknad fick också agera räddande ängel efter att Jeff ramlat i plurret då han skulle gå i land. Den långa engelsmannen fick panik, vilket kanske inte var så konstigt då han faktiskt inte kan simma, varpå jag fick hoppa i och hjälpa honom till en stege. Märkligt nog så var han nästan mer tacksam följande dag då jag lyckades fiska upp hans falska Ray-Ban-glasögon. Märkligt. En blöt och rolig kväll avslutades med dans på seglarhotellet framåt småtimmarna, dessförinnan ett par pit-stop på Sandhamns värdshus och Dykarbaren. Just värdshuset skryter för övrigt över att aldrig ha haft stängt sedan det slog upp dörrarna 1672. Om det inte är en skröna så är det mycket tråkigt att en 336-årig tradition skulle få sitt slut just denna helg då värdshuset var väldigt stängt på söndagen då jag och Jessica var sugna på pyttepanna.

Ja, på grund av föregående dags alkoholintag valde skepparen alltså att sjukskriva sig. Vi blev således kvar i Sandhamn ytterligare en natt. Och det är väl ingen överdrift att påstå att om vår vistelse på ön inleddes på plussidan så fick vi också uppleva vår beskärda del av batteriets minussida. Att betala 200 kronor för ingen som helst service (exempelvis trasiga tvättmaskiner), och dessutom stoppa ytterligare 5-kronor i de ofräscha duscharna och förvisas till trasiga och bokstavligen skitiga toaletter utan papper känns inte riktigt förenligt med den stil och klass annars så präktiga Kungliga Svenska Segelsällskapet (KSSS) försöker förmedla. En lördag kväll/natt under sommaren i Sandhamn är faktiskt i det närmsta outhärdlig om man inte är en del av festlivet, vilket vi knappast kunde anklagas för på lördagen. Det är lätt att bli spyfärdig på bakåtslick och dyra märkeskläder med pappas båt. (Oj, vad gammal jag känner mig när jag skriver dessa rader.)

Oavsett vilket så är Sandön väldigt vacker och miljön påminner inte så lite om Gotland och framförallt Gotska Sandön och saknar egentligen likhet i skärgården. Dessutom är ön synonymt med tävlingen Gotland Runt som arrangerades första gången 1937. Idag bor ungefär 120 bofasta på Sandhamn. Precis som Landsort blev Sandhamn först omskrivet som en lotsstation även om lotsfamiljerna och deras gårdar egentligen var stationerade på de intilliggande öarna. Även om dessa fick sina hemman av kungen med tillhörande skattelättnader ska det sägas att det inte var ett lätt liv att vara lots. Anteckningar från 1696 visar att en lots som skadade ett handelsskepp under arbete tvingades att betala skadan, och kunde han inte det skulle han dömas att springa gatlopp. Om ett av Kronans fartyg sattes på grund skulle han förutom betala skadan löpa tre gatlopp. Hade han inte råd blev det nio gatlopp och om fartyget förlorades skulle han mista livet. Kaptenen på fartyget ägde också rätten att surra lotsen vid masten och utföra valfri bestraffning om lotsen kom dem till undsättning alltför sent. Idag måste alla fartyg längre än 70 meter eller bredare än 14 meter medföra lots i Stockholms skärgård.

   

Utanför Sandhamn ligger omtalade Revengegrundet och Almagrundet som båda fått sina namn av grundstötta fartyg. Den senare efter det norska segelfartyget Alma som under en storm 1866 skrapade mot grundet, dock utan att förlisa. Mellan 1896-1966 stod det bemannade fyrskeppet Almagrundet vakt här innan det ersattes av en fast elektrisk fyr. Under en vinter på 1920-talet bodde en journalist på fyrskeppet i syfte att skildra den påfrestande ensamheten och skrev då följande poetiska skildring: "Havet är som en cirkusdirektör, som med vind och vågor till piska tvingar skeppet att resa sig på bakbenen. Vågorna mot sidorna och bogen låta som dånet av väldiga klubbslag, tilldelade av fienden. Ankarkättingen skriker och gurglar som ur halsen på en gris man stuckit." Utanför Almagrundet har man för övrigt uppmätt den högsta våghöjden i Sverige (11 meter).

När vinden så sakta började avta på söndagskvällen så kom dimman. Och vilken dimma sedan. Den korta sträckan till Eknö gick i slow-motion. Vi kunde inte ens se skenet av fyrar som vi de facto visste var bara ett par hundra meter bort. I bakgrunden hörde vi mistlurarna. En både spännande och mäktig känsla på samma gång. I Eknöviken låg vi på svaj och hade en himmelskt lugn natt efter skränet i Sandhamn.

Vid den här tidpunkten hade vi beslutat oss för att avsluta seglingen i förväg. Trötta på regnet, men framförallt de kalla vindarna som letade sig in överallt, var nu siktet inställt på hemmahamnen på Ekerö. På måndagen kryssade vi oss i sakta mak söderut mot Napoleonviken vid Ägnö strax söder om Saltsjöbaden. Det tycktes ta en evighet att passera fyren vid Franska stenarna och här myntades därför uttrycket "fyr fan" av Plastladyns frusna besättning. Vid Franska stenarna, i norra Nämndöfjärden, ligger för övrigt ett okänt krigsfartyg från 1500-talet på 30-50 meters djup. Tidigare trodde man att det var Gustav Vasas flaggskepp Lybska Svan men experterna lutar nu mer mot att det rör sig om en transport med kanoner från ovan nämnda fartyg. År 2002 grep polisen dykare som plundrat vraket på tre smidda järnkanoner och dessa överlämnades till Sjöhistoriska museet. Det är idag enligt sjökortet förbjudet att dyka inom 500 meter från Franska stenarna.

Napoleonviken var en trevlig bekantskap. En närmast helt skyddad naturhamn med bra landstigningsmöjligheter och stor nog för flera hundra båtar. Vi lade till vid en liten motorbåt och blev omgående bjudna på en drink av våra grannar som stod i begrepp att inleda sin semester. Stärkta av spriten, eller om det var äventyrslustan, klättrade vi upp på ett berg med enastående utsikt över Erstaviken men också ut över Ingaröfjärden. Viken ska för övrigt ha fått sitt namn av att sonen till Napoleon III (Louis Bonaparte) tog sig ett dopp här 1869. Se där.

Semesterns sista dag blev en ren transportsträcka. Vi seglade upp till Baggens-stäket med dess charmiga hus längs med kanalen, men sedan blev det motorgång för hela slanten. Det är alltid lika kul att titta på det fina folket och deras hus och båtar när man passerar längs med Skurusundet. Slussningen in i Mälaren gick smärtfritt, de enda vi behövde samsas med mellan slussportarna var en liten vattenskoter från Kustbevakningen. Då vi inte var upplagda för att kryssa så vi gick for motor hela vägen till Rastaholm. Allt som allt tog det oss åtta timmar att ta oss från Napoleonviken till hemmahamnen. Jag behöver inte gå in på hur skönt det var att få komma hem till sin egen säng och kunna ge blanka fan i vädret utanför fönstret. Men trots det sämsta semestervädret i mannaminne och de påfrestningar det innebär i en liten båt utan direkta faciliteter har vi faktiskt haft det rätt mysigt, besökt nya intressanta platser och träffat människor vi inte annars skulle ha träffat och läst betydligt fler böcker än vi skulle ha mäktat med på hemmaplan. Men visst, jag skulle ljuga om jag sa att två veckors Costa Rica-sol i januari inte är efterlängtat!

Over & out.

Årets premiärsegling blev en upplevelse utöver det vanliga. Efter att ha monterat våra nya segel kastade vi loss från Margaretelundsvarvet i Bromma under gassande sol. Med siktet inställt på hemmahamnen Rastaholm på Ekerö gick vi för motor under broarna innan vi satte segel i höjd med Ålsten. Trots att vi aningen ringrostiga inledningsvis fick kryssa gick allt fint och det enda som tycktes saknas oss var solkrämen. Efter nästan fyra timmars gång, en kvart från vår slutdestination, hade vi så gott som passerat igenom trånga Bockholmssundet för motor då skepparen fick hjärnsläpp. Förhoppningsvis sommarens enda. Utan att konsultera detaljkartan i sjökortet vek vi övermodiga av efter fel grön pinne och ungefär i samma veva som jag tänker "borde inte den där gröna lysbojen vara röd?" så smäller vi på grund. Jessica lyckas hålla balansen medan jag flyger in i överbyggnaden på båten. Vi försöker backa oss loss för motor, vi försöker gunga oss loss och vi ber även om hjälp av en mindre motorbåt att dra oss loss innan vi tvingas konstatera faktum; vi sitter fast. Skamsna ringer vi Sjöräddningen (SSRS). I väntan på vår hjälp, som dröjer ungefär en timme, finner vi inget annat att göra än att sätta oss och fika i den sköna kvällssolen. Medan vi sitter där kommer en annan Maxi 77 seglandes mot oss på fel sida om den gröna pinnen. Vi säger till varandra "hoppas dem vet vad dem gör". Precis när jag börjar peka bort från oss och ska till att varna dem går även dem på grund. Ridå. De till synes något överförfriskade seglarna - iklädda piratkläder och alla med en ölburk i handen... - lyckas dock backa sig själva loss innan SSRS anländer. Mot löfte om att bli medlemmar assisterar Sjöräddningen oss kostnadsfritt eftersom de ändå "hade vägarna förbi". De berättade att de från Munsö-stationen brukar få dra loss 6-7 båtar från samma position varje år. Tydligen hade vi kört fast på ett betongfundament som är resterna av en gammal fyr. Innan de dragit loss oss fick vi skriva på ett papper där vi tog på oss det fulla ansvaret för eventuella skador vid arbetet. SSRS uppträdde mycket proffsigt och schyst. Ett par timmar senare kom vi så fram till Rasta en erfarenhet rikare. Båten tycktes hur som helst inte ha tagit någon skada, även om vi vet det helst säkert först när vi plockar upp henne i höst. För undertecknad slutade dock inte äventyret riktigt där. På natten vaknade jag upp med en svullen axel som inte gick att röra så söndagen inleddes med ett besök på akuten. Nu handlade det glädjande nog inte om någon skellettskada utan endast en inflammation. Inget som lite roliga piller inte kan råda bot på. Slutet gott, allting gott.

Länk till SSRS notis om oss!

     

  

På måndagen var den där någon där uppe på betydligt bättre humör och bjöd på i det närmsta klarblå himmel och skön sol när vi gav oss ut för en kort kvällsseglats. Med ombord hade vi familjen Uggla - alltså faster, farbror och kusin Sara. Framförallt den sistnämnde visade oanade talanger och tog över rorkulten som om hon aldrig gjort annat! På Slandökalv (var annars?) grillade vi korv och fikade medhavd morotskaka. Mycket trevligt! På hemvägen gjorde vi behagliga 4-5 knop i kvällssolen som sakta, sakta kröp ned bakom Björkö. Anders la till föredömligt och väl i land konstaterade vi alla att detta måste vi göra om vid tillfälle.

Vi kom iväg ganska sent på fredagen och gled bara över till Slandökalv i behaglig fart. Precis vid den smala passagen genom vassen kom det hastigt och olustigt rejäla vågor till synes utan anledning som fick oss att känna oss lite som en flipperspelskula när vi bars fram mellan de gröna och röda pinnarna. Men det gick väl och plastladyn, författaren, Jessi och lillebror andades ut kollektivt. Det var ovanligt lugnt i gästhamnen, totalt räknade jag till sju segelbåtar innan vi avskärmade oss från verkligheten utanför vårt sittbrunnskapell. Vi kröp till kojs efter lite kortspel.

Under natten vred vinden på sig vilket medförde ett osympatiskt kluckande i aktern från tidiga morgonen. Lagom till att vi kastade loss vid lunch började det förstås droppa, men vi var söta i våra seglarställ kan jag intyga. Ute på Södra Björkfjärden bestämde vi oss spontant för att gå västerut förbi Ridön - ett beslut som gudarna hyllade genom att trycka på hagelknappen. Tack för den! Förkylda lillebror skickades ner under däck för att inte bli än mer förkyld. I regnet missade vi först den smala ingången till Gunnviksviken vilket gjorde att vi under ett par ouppmärksamma minuter fick bekanta oss med Rävsnäsviken utanför Hästnäs. I samband med vår eleganta revning på väg in i viken, den vi skulle till alltså, slutade det regna och solen kröp fram mellan molnen. Efter regn kommer sol, det är ju faktiskt så. Jessica bjöd på en favorit i repris; grillad falukorv med pulvermos, som avnjöts under andakt i sittbrunnen. Det fuskades också lite med kortleken innan kväll blev natt med ett spektakulärt avsked.

På söndagen, efter det obligatoriska doppet, väntade vi ut de gråa regntunga molnen in i det längsta. Men det var visst förutbestämt att vädret skulle spela oss fortsatta spratt. Inledningsvis fin segling i 4 knop men när vi kom fram till Ridösundet tvärdog vinden, solen kom fram och brände det spegelblanka havet och vi fick sätta på motorn. Ytterligare en halvtimme senare, ute på gott och väl öppnare vatten, fick vi reva helt då vinden gått på långledighet. Då började det droppa lite. Sedan kom vinden. Efter ytterligare en halvtimme blåste det uppskattningsvis 3-5 m/s och solen gassade för fullt. Ibland känns det som att det sitter någon där uppe och bara jävlas med en och detta var onekligen en sådan dag. Denna någon kunde dock inte ta ifrån oss att vi haft en behaglig helg.

Det börjar bli en dålig vana. Ja, att vinden gömmer sig då plastladyn ger sig ut på vattnet, alltså. Fredag och Kevin, Kicki och Stockhaus följde med ut och premiärseglade på eftermiddagen. Men segla blev det alltså inte så mycket av. Dock ska vi ha all cred för ett tappert försök. Det gick ingen större nöd på oss ändå. Strålande sol, kall öl, vindstilla, grillad korv med bröd (och paprika!) och ett par dopp gjorde att timmarna sprang iväg. En perfekt dag som faktiskt inte blev ett dug mindre perfekt av vetskapen att våra kollegor i samma stund satt instängda på kontoret. Sorry. Eller inte.

Kevin kallas nu officiellt för the English White Whale - den som undrar varför behöver endast titta på bild två nedan för att förstå...

        

Den gångna helgen bjöd onekligen på fantastiskt sommarväder, även om den perfekta seglingsvinden mestadels lös med sin frånvaro åtminstone i vår del av Mälaren. På fredagskvällen kastade vi loss. Med ombord hade vi en gast i form av Jessis lillebror Erik som inte var främmande för varken rorkult eller navigation, dessutom uppvisade han stor talang i att borsta potatis, diska och dra upp ankare. Inledningsvis gjorde vi ett tappert försök att segla in mot Bockholmssundet men då plastladyn bestämt vägrade röra på sig ens om vi alla tre unisont blåste för allt vi var värda så gav vi snabbt upp de planerna. Första kvällen gick vi således för motor till Jungfruholmarna som är Göta Segelsällskaps (GSS) klubbholme alldeles intill färjan mellan Ekerö och Slagsta. Anläggningen är fin och välskött, personalen tillmötesgående, men läget kanske inte det allra roligaste med ganska mycket trafik i farleden utanför. Strax innan midnatt kom Richard och Helene (och hunden Leo) insmygandes med sin RJ85:a och vi hann faktiskt med en liten whiskey i deras båt innan vi kröp till kojs.

Lördagsförmiddagen var det om möjligt än mer vindstilla. De som nu anlände för att delta i GSS:s kappseglingstävling såg inte så entusiastiska ut om vi säger så. Efter ett litet motorproblem på våra vänners båt, som löstes med tvåkomponentslim, gick vi för motor bort till viken intill Drottningholms Slott där vi la till mot klipporna. Under den gassande solen blev det en hel del badande under dagen. Erik blåste upp en liten gummibåt som var helt outstanding att ligga och guppa i. Jag har aldrig varit med om så varmt vatten ens i Mälaren så här tidigt på året. Under lördagen tror jag att Leo spenderade mer tid i vattnet än på land/båten. Annat kan man säga om hundens matte Helene som var en riktig badkruka. Fler bekanta i form av Nina och Kicki kom förbi under eftermiddagen med Dajmstrut från Pressbyrån och stannade i någon timme innan Richard körde tillbaka dem till ångbåtsbryggan. På kvällen grillade vi gott och drack öl medan solen smög ned bakom kungaparets enkla boning tvärsöver. Tror bestämt att vi också hann med ett par parti UNO i sittbrunnen innan tröttheten tog ut sin rätt.

Under natten både åskade och regnade det och på söndagen var vinden tillbaka. Vi gav oss av innan lunch och kryssade oss västerut i riktning mot Rastaholm. Brända av solen var vi lite avundsjuka på de mötande båtarna som passerade förbi i behaglig läns eller slör medan vi fick slita betydligt mer för vår framfart. Delar av hemresan gick vi i 4-5 knop även om de smala passagerna i Mälaren i sedvanlig ordning bjöd oss på små spratt. Vindstilla här och där till synes utan anledning, och ändrad vindriktning i uppemot 180 grader vid somliga flaskhalsar. Vi revade innan Bockholmssundet och var tillbaka i hamn till kl 14 och då var till och med Erik ("jag bränner mig aldrig") lätt röd av solen. Efter en osannolikt fin helg var det dags att sätta punkt på sista raden.

        

        

        

Halvdag för lyckligt utvalda kontorsmänniskor i vårt avlånga land innebar att det blev lite spontansegling på tisdagskvällen. Minst sagt måttlig vind i östra Mälaren men desto mer sol för våra bleka kroppar. För att spetsa till det hela bytte vi roller. Jessica tog över rorkult och motor medan jag agerade hopp-i-landkalle. Och självklart klarade hon uppgiften galant! (Nu bortser jag från en tvåtimmarsperiod då hon ansåg att det var viktigare att fokusera på solbränna än bagateller som rorkult och navigation, men jag antar att det är en kvinnas rättighet till sjöss?) Väldigt få båtar ute i den underbara kvällssolen. Väl tillbaka i Rastaholm noterade vi ett par onekligen tappra barn som badade från en av båtarna på gästbryggan. Nog för att jag själv avklarat premiärdoppet men då pratade vi både insjö med tillhörande bastu. Dryga 15 grader vid vattenytan - alltså vattenytan! - lockar i alla fall inte mig till ett kvällsdop i första taget.

Avslutningsvis passar vi på att rikta ett tack till farsan och Benny som fixade med motorn vilken verkligen spinner som en katt nu, samt till Kirsten för det perfekta sittbrunnsbordet som vi invigde med en skinksallad då vi i sakta mak slörade förbi Björkö.

     

Säsongens första riktiga segling bjöd på bra vind även om inledningsvis väldigt grått och molnigt. Det blåste runt 7-8 m/s när vi gav oss ut efter lunch. Vi valde att gå sydöst genom Bockholmssundet och söder om Ekerö, men i det trånga gapet blev det nästan stiltje varpå vi hastigt och lustigt vände och styrde ut på Södra Björkfjärden. Med endast genuan uppe noterade vi över 6 knop på den allt annat än pålitliga knopmätaren (antingen går man i 0 eller över 2 knop - mellanläge saknas!), vilket inte är alldeles uselt. Vi la senare till vid Slandökalv för att grilla varmkorv med bröd, trodde vi, efter en tilläggning som avslöjade att vi är aningen ringrostiga när det gäller samarbetet ombord. Besvärande sidovind gjorde att vi gled närmare den dyra fina båten intill än vad som var hälsosamt för mina nerver. I land fortsatte dessutom problemen då den nya gasolgrillen absolut inte ville funka. Efter ett par vredesutbrott åt Jessi rå varmkorv med bröd i protest mot livets orättvisor. Skön segling då vi länsade tillbaka i kvällssolen. Dagens olycka svarade Jessi för när ett av hennes fingrar hoppade ur led då vi skulle reva. Aj, aj. Under helgen piffade vi även i ordning plastladyn invändigt med nya gardiner, kuddar, etc. Ny klocka och bokhylla kom också upp. Våra nyinköpta free-bags får 4 av maximalt 5 möjliga ankare.

Blandade bilder från helgen: