ladystardustseglar

Årets premiärsegling blev en upplevelse utöver det vanliga. Efter att ha monterat våra nya segel kastade vi loss från Margaretelundsvarvet i Bromma under gassande sol. Med siktet inställt på hemmahamnen Rastaholm på Ekerö gick vi för motor under broarna innan vi satte segel i höjd med Ålsten. Trots att vi aningen ringrostiga inledningsvis fick kryssa gick allt fint och det enda som tycktes saknas oss var solkrämen. Efter nästan fyra timmars gång, en kvart från vår slutdestination, hade vi så gott som passerat igenom trånga Bockholmssundet för motor då skepparen fick hjärnsläpp. Förhoppningsvis sommarens enda. Utan att konsultera detaljkartan i sjökortet vek vi övermodiga av efter fel grön pinne och ungefär i samma veva som jag tänker "borde inte den där gröna lysbojen vara röd?" så smäller vi på grund. Jessica lyckas hålla balansen medan jag flyger in i överbyggnaden på båten. Vi försöker backa oss loss för motor, vi försöker gunga oss loss och vi ber även om hjälp av en mindre motorbåt att dra oss loss innan vi tvingas konstatera faktum; vi sitter fast. Skamsna ringer vi Sjöräddningen (SSRS). I väntan på vår hjälp, som dröjer ungefär en timme, finner vi inget annat att göra än att sätta oss och fika i den sköna kvällssolen. Medan vi sitter där kommer en annan Maxi 77 seglandes mot oss på fel sida om den gröna pinnen. Vi säger till varandra "hoppas dem vet vad dem gör". Precis när jag börjar peka bort från oss och ska till att varna dem går även dem på grund. Ridå. De till synes något överförfriskade seglarna - iklädda piratkläder och alla med en ölburk i handen... - lyckas dock backa sig själva loss innan SSRS anländer. Mot löfte om att bli medlemmar assisterar Sjöräddningen oss kostnadsfritt eftersom de ändå "hade vägarna förbi". De berättade att de från Munsö-stationen brukar få dra loss 6-7 båtar från samma position varje år. Tydligen hade vi kört fast på ett betongfundament som är resterna av en gammal fyr. Innan de dragit loss oss fick vi skriva på ett papper där vi tog på oss det fulla ansvaret för eventuella skador vid arbetet. SSRS uppträdde mycket proffsigt och schyst. Ett par timmar senare kom vi så fram till Rasta en erfarenhet rikare. Båten tycktes hur som helst inte ha tagit någon skada, även om vi vet det helst säkert först när vi plockar upp henne i höst. För undertecknad slutade dock inte äventyret riktigt där. På natten vaknade jag upp med en svullen axel som inte gick att röra så söndagen inleddes med ett besök på akuten. Nu handlade det glädjande nog inte om någon skellettskada utan endast en inflammation. Inget som lite roliga piller inte kan råda bot på. Slutet gott, allting gott.

Länk till SSRS notis om oss!